”Målet är inte att sluta med fysiska besök”

Martina: De patienter som vill och kan får låna en kommunikationsplatta av oss. På den kan man ha videomöte och chattsamtal, fylla i olika självskattningar och frågeformulär – till exempel om sitt mående eller hur mycket smärta man upplever. En annan funktion är att det går att registrera blodtryck, puls, temperatur, vikt och saturation.

Madeleine: På det här sättet kan vi mäta hur patienterna mår även över tid. Det går också att lägga in information så att det blir en form av kunskapsbank för dem och deras närstående – det är inte helt ovanligt att det är någon annan än patienten som står för kommunikationen.

Madeleine: Vi hade kontakt med en leverantör och hade tänkt testa det här på fem patienter under 2020. Men så kom covid-19 och då fick vi igång arbetet med en jäkla fart – vi var rädda att sjukvården inte skulle hålla och att vi skulle behöva hantera covid-19-patienter i hemmet. Så blev det inte, sjukvården höll, men behoven ökar så vi behöver ta hjälp av digitala verktyg.

Martina: Eftersom våra patienter är extra känsliga och har sämre immunförsvar så drog vi ner på antalet besök i början på pandemin, just för att inte utsätta dem för smittorisk, och då var det här ett bra sätt att följa upp deras mående.

Martina: Inte bland patienterna, de som har velat testa har fått det att fungera. Däremot i arbetsgruppen, en del är skeptiska och rädda för att det ska dras ner på personal. Men jag ser det som ett komplement, min bedömning behövs fortfarande och besöken kommer att utföras ändå. Men jag kanske inte behöver åka dit de där extra gångerna för att jag har glömt något. Sen gäller det att tekniken fungerar förstås…

Madeleine: Jättestora utmaningar! Det finns en skepsis att det här inte ska vara lika bra som den fysiska vården och det finns även ett motstånd mot digitala verktyg: Klarar jag av tekniken? Vill patienterna verkligen ha det här? Det ligger i sakens natur att förändringar är utmanande och det här är ett nytt sätt att se på vård. Vi har haft utbildningar och workshops för att medarbetare ska känna sig trygga med både tekniken och arbetssätt. Till exempel vem som ska svara om vi får ett meddelande, vilken tonalitet vi ska ha och vad man ska tänka på vid ett videomöte. Så det handlar om att lyssna, lyssna och lyssna. Och ingjuta mod och hopp.

Madeleine: Eftersom det här gjordes under ett pandemiår så kom vi igång snabbt – tack vare coviden. Samtidigt var det tungrott eftersom det var hög sjukfrånvaro och svårt att hinna med allting, och då orkar man inte alltid med utveckling. Men vi har kommit igång i alla fall.

Madeleine: När det gäller tekniken var vi lite naiva i början och trodde att sjuksköterskorna skulle kunna göra installationsprocessen hemma hos patienterna. Men den är ganska komplex så efter ett tag tog vi in en expert som sköter tekniken. Man ska göra det man är utbildad för. Vi försöker även att hela tiden hitta en balans mellan stöd och struktur, inspiration och krav. Som till exempel första sommaren efter covid-våren då alla behövde ha lärt sig systemet för att kunna jobba i det – det var ett tydligt krav just då. Det handlar mycket om att få alla att känna sig delaktiga och vi har sett en enorm kreativitet, och ibland en mer reserverad hållning. Vi försöker få professionen att hitta formerna för framtidens ASIH-verksamhet. En del är svårare att få med än andra, det är mer en individfråga än specifika yrkesgrupper.

Martina: Vi har hela tiden kommit med nya förslag på utveckling av kommunikationsplattan och på så sätt har vi kunnat förändra och förbättra – det är ju vi som ska använda det här. Även patienterna har kommit med förslag som vi har kunnat ta vidare, så de är också delaktiga i det här projektet.

Madeleine: Vi kommer att testa en app med samma funktioner, men där patienterna använder sina egna digitala enheter, som till exempel mobiltelefon. Och vi kommer låta fler testa videomöten och fortsätta att testa sensorer, för är det något vi har lärt oss så är det att vi inte ska åldersdiskriminera: det här passar jättebra även för äldre patienter. Men resan är lång och det här är inget man gör i all hast, det krävs en organisatorisk satsning och det tar tid. Vi ska inte låtsas som att det är enkelt. Det tar tid och vi vill att alla ska vara delaktiga.