Reflektera och utvärdera dina möten

Vad vi gör efter besöket beror rimligen på hur besöket gick. Om målet med besöket uppnåddes, om det genomfördes på ett bra sätt och om patienten blev nöjd. Men mina rekommendationer kring efterarbete, de har mycket gemensamt med vad vi gör när vi är nybörjare på ett område. Eller när vi gör någonting som vi inte är helt vana vid. För en risk med att göra något nytt, är att vi forsätter jobba utifrån gamla deviser. Att vi smalnar av lite i vår repertoar och inte låter oss vara just nybörjare igen, som är kanske lite mottagliga för nya erfarenheter och sätt att jobba på. Jag vill uppmuntra till den inställningen, att se videomöten med patienter som ett område där vi kan fortsätta utvecklas, precis som alla andra områden i vårt arbete i vården. Att sträva mot att bli en skickligare digital vårdutövare.

Mina tips handlar om att skapa utrymme för reflektion och kontinuerlig utvärdering. Tid är ofta en utmaning. Jag har hört många som kortar sin ställtid när man börjar med digitala besök. Att det är lite lättare att klicka ner ett besök och starta igång nästa, utan den naturliga paus som uppstår när du går till och från ett fysiskt väntrum. Så planera in den tiden igen och återta den om den gått förlorad. Den digitala restiden, både före och efter besöket, så att jag faktiskt hinner
reflektera och utvärdera.

Vad ska jag då reflektera kring? Jo, jag tycker vi kan fundera kring hur du betedde dig under det här besöket. Om du gjorde någonting som du inte brukar göra, eller om du brukar göra något som du inte gjorde under det här besöket. Då kan vi jämföra litegrann med fysiska besök och fysiska möten, för att hitta eventuella skillnader. Det kan handla om talutrymme. Det kan handla om fokus på uppgift kontra relation. Det kan vara att göra en viss typ av undersökning. Att fylla i ett formulär. Att demonstrera en övning. Att rita på tavlan eller att visa hur ett hjälpmedel eller en medicinsk utrustning ska användas. Om svaret på någon fråga är att jag faktiskt gjorde något annorlunda, behöver det då vara ett problem? Nej, förstås inte. Det kan till och med vara så att det är en förbättring.

Att jag slutat göra något som är oväsentligt eller som inte är viktigt. Men för egen del har jag märkt att om det är något som jag har trott vara en verksam komponent av en behandling eller intervention som jag slutat att göra för att jag är ovan vid det digitala formatet eller inte vet exakt hur jag ska göra. Då kommer det här tipset om att låta sig vara nybörjare in. Att inta ett experimentellt förhållningssätt, att se det lite som utmaningar, som jag kan problemlösa kring, vara lite kreativ kring, både för egen del och tillsammans med kollegor, för att försöka hitta nya sätt att göra de här sakerna i ett digitalt samtal, för att bredda vår repertoar och bli skickliga i vårt digitala vårdutövande.

Det kan vara så att vi märker att det behövs något ytterligare hjälpmedel för att lösa uppgiften. Till exempel möjligheten till skärmdelning, eller att jag behöver skicka en pdf-broschyr eller ett formulär mellan besöken. Kanske är det så att jag vill demonstrera någonting som är svårt att göra live. Ja, då behöver vi ordna en förinspelad film och skicka en länk så patienten kan titta på den inför eller efter ett besök.

Sist, men inte minst, är det förstås viktigt att ställa frågan om videobesök är bästa alternativet för den här patienten eller i det här aktuella fallet. Jag tror att det blir både roligare och bättre om vi fortsätter att matcha rätt patient mot rätt förmedlingssätt och rätt intervention. Och i ett digifysiskt arbetssätt så ingår då att lotsa patienten till fysiska besök när det behövs. En bedömning kring det här, det är inget statiskt som jag ser det utan något pågående och det kan förändras under resans gång.