”Vi kan vård, men visste inte hur man gör film”

Susanna: När en patient börjar sin rehabilitering hos oss får de en introduktion genom ett antal moduler på en digital plattform som innehåller filmer, ljudfiler, utvärderingar och självskattningar. Vi behandlare kan hela tiden se hur långt patienten kommit i programmet och styra i vilken ordning de gör saker. Den professionsgrupp som gjort respektive film följer alltid upp med patienten samma vecka för att ge dem möjlighet att reflektera och ställa frågor. Vi kan både chatta, ha enskilda videomöten eller gruppmöten via video.   

Tidigare när föreläsningarna var fysiska så anpassade vi dem alltid efter den specifika gruppen, eftersom livssituationerna ser så olika ut. Men i och med att det var bråttom nu så kunde vi bara spela in en enda film och därför var vi tvungna att komma överens om vad vi skulle berätta i den filmen, och det var förstås en svårighet. För en 19-årig hockeyspelare handlar hälsa om en sak, och för en 50-åring som lever på försörjningsstöd och kanske aldrig kan komma ut i arbetslivet igen, handlar det om något annat. Så filmerna blev inte så anpassade till en början.

Annika: Det var bara att sätta igång, vi hade inget val. Och jag räckte inte direkt upp handen men jag har jobbat som projektledare tidigare och var väl mest lämpad. Så det var bara att försöka lösa allt. Mest tekniskt förstås. Allt material skulle digitaliseras och vi började göra filmer av powerpointpresentationer. Några satte igång och blev på så sätt ambassadörer – de visade att det faktiskt fungerade. Och sen rullade det på.

Susanna: Eftersom jag var ny på jobbet så var allt ändå nytt för mig, jag kunde inte säga “vi brukar göra på det här viset” – jag visste ju inte. Och vi var tvungna, vi bara gjorde, och då blir det vardag. Jag blir så förvånad när det fungerar – det är så roligt och spännande!

Annika: Massor! Framför allt med tekniken, innehållet kan vi ju. Tidigare hade vi filmat läkare i en studio, med riktig utrustning och redigering och tutti balutti, men det blir jättedyrt – det kunde vi inte göra nu när vi behövde massproducera filmer. Vi kunde heller inte bara ta de bilder vi använt i powerpointpresentationerna tidigare. Så det handlade om att lösa olika saker som illustrationer, ljud, ljus och var filmerna skulle ”bo” – skulle vi göra en hemsida eller fanns det alternativ? Vi bestämde oss för att använda stöd- och behandlingsplattformen på 1177 och filmerna spelade vi in med hjälp av en inspelningsfunktion i powerpoint. Det dåliga ljudet fick vi ordning på med hjälp av en konferenstelefon som hade högtalarfunktion, och den till början fladdriga bilden på filmerna visade sig försvinna när vi släckte lysröret i taket…

Susanna: De första filmerna var svårast – vi hade ingen aning om hur man gör en film. Vi vet vad vi pratar om och är trygga i det, men vi är inga skådespelare. Man börjar tänka på hur man ser ut, och hur man låter – det är svårt att höra sin egen röst på det sättet. De flesta filmerna syns vi inte på nu, utan bara hörs.  

Annika: Jag är van vid förändringsledning och en del av det handlar om motstånd, så att det fanns ett motstånd känns helt naturligt. Många var skeptiska och undrade om det skulle fungera att inte få träffa patienterna rent fysiskt, men samtidigt var alla villiga att prova och engagerade sig verkligen. Och hårt slit bar frukt. När utvärderingarna visade att patienterna tyckte att det fungerade så kändes det jättebra.

Motstånd kan ju också handla om att plötsligt bli bedömd av sina kollegor eftersom det här sättet att jobba på är transparent på ett annat sätt, man är tvungen att vara öppen och visa hur man gör. Men på det här sättet har vi också fått ett kunskapsutbyte.

Annika: I första processen var det mycket synkronisering, att försöka samsas om en film. Men vi kan inte bemöta alla på samma sätt så nu i andra omgången har vi kunnat differentiera och har ett helt biblioteket med olika slags filmer för att det ska passa så många som möjligt. De finns även översatta till fem olika språk: arabiska, persiska, tigrinja, spanska och turkiska.

Susanna: Vi har lärt oss att inte vara rädda för teknik, rädslan för digitalisering försvann när vi blev tvingade till det här. Alla har lärt sig videomöten och att prata in powerpoints och att vi inte gör lika mellan teamen trots att vi arbetar på samma enhet. De första filmerna blev på ett sätt men nu efter de första utvärderingarna så gör vi om dem och känner oss mer nöjda. Det digitala är ju inte bara tillfälligt, det här kan vi använda även i framtiden som komplement till fysiska besök.

Susanna: Vårt mål är att ha en digital introduktion och bedömning för människor i behov av språktolk, då kommer en helt ny värld att öppna sig. Vi kommer inte behöva sätta ihop grupper utifrån språk – vad är det liksom, att man pratar samma språk – utan kan ha grupper utifrån ålder, eller den livssituation man befinner sig i. Något som är mer relevant än att man pratar samma språk.

Annika: Vi håller också på att göra ett digitalt vidmakthållande program som patienterna kan fortsätta med när de är färdiga med sin rehabilitering hos oss.