”Varför gjorde vi inte det här för fyra år sen!”

Annika: Istället för en lättakut som vi hade tidigare så ställde vi om till en digital drop-in. Den första triageringen tar sköterskorna och redan där får en del tillräcklig hjälp, de som behöver träffa läkare fördelas på oss som sitter med drop-in just då. Märker man att det är jättemånga i kö brukar jag gå ut i korridoren och ropa så att fler kan flera hjälpa till. Om någon som skulle haft ett fysiskt möte har fått återbud så kan den ta ett videomöte istället. På det här sättet kan vi vara tillgängliga även när det inte går att träffas fysiskt. En del behöver förstås komma hit fortfarande, men det går att göra väldigt mycket via video. Inte minst att lugna de som är oroliga.

Christian: Just då efter sportlovet 2020 fungerade inte 1177, de var överbelastade, och vi kände att det här kommer inte sjukhusen klara. Då föll mycket på primärvården, det var vi som fick prioritera och göra den medicinska bedömningen. Med videomöten spar vi både tid och slipper smitta, och äldre personer eller barn kan få hjälp av en anhörig med mötet.

Annika: Vi hade precis fått en ny version av den app vi använder så tekniken var redan på plats. Eftersom vi är vana att anpassa verksamheten efter det som händer så prioriterade vi om när smittspridningen satte fart i mars 2020. Det tog två dagar och sen var vi igång! Eftersom det är en kunskap att göra de här bedömningarna utan att kunna se eller lukta och ta på patienten, så var vi bara specialister som jobbade med videobesök till en början.

Christian: Teknik och ekonomi. System har alltid sina begränsningar. Om vi skulle äga vår plattform själva så skulle vi kunna påverka mer.

Annika: Sen gäller det att komma på de bästa lösningarna och få med sig alla. Vi ska ju göra allt annat också, och få tid till det och ersättning för det vi gör. Så visst får vi använda skohorn ibland… Men vi har hittat en bra väg för att både trivas och ha en bra arbetsmiljö.

Christian: Jag är ödmjuk inför att jag har en grupp som gör det här med mig. Det är inte jag som utför det, jag ser bara till att det finns utrymme. Jag skulle aldrig komma med ett förslag utan att bolla med personalen här, det är dom som känner sin patientgrupp. Nu gäller det att vi förvaltar det som är bra för våra patienter just här i Näsbypark. Rent ekonomiskt kan vi gå back ett tag på det vi gör nu, så man får ha lite is i magen. Men videomöten har bara varit en inkörsport – vi kan inte backa för ny teknik, bara utmana den.

Christian: Att det gäller att ha högt i tak och att det är viktigt med kommunikation. Folk måste också få den utbildning de behöver, och sen får man vara ödmjuk inför att inte alla är med och tror på det här. Men det gäller att hitta den breda popcornpåsen – man poppar olika snabbt och några blir kvar på botten – det får man acceptera. Men titta på Annika, hon var nog den medarbetare som var mest motståndare och nu är hon den mest digitala!

Annika: Ja, jag känner mig mer effektiv nu och det är roligt att lära sig nya saker. Nu känns det snarare som “Varför gjorde vi inte det här för fyra år sen?”

Christian: Vi ska utöka tidsbokningen med lättakut-tider för att bli mer tillgängliga och minska telefonsamtalen. Sjuksköterskorna ska jobba mindre med tidsbokning och mer med rådgivning, då blir det förhoppningsvis en bättre arbetsmiljö, för vi har väldigt hög belastning nu. Men det finns inga gränser för vad vi kan göra om vi ser möjligheterna. I Stockholm är vi ändå bortskämda med korta distanser, det blir ännu viktigare i resten av landet att utveckla tekniken.